Nu är det oktober, den rosa månaden med allt vad det innebär. För nästan 5 år sedan började jag min resa.
I slutet av augusti 2007 tillbringade vi en helg ute i Luleås skärgård med vår båt. Lördagen var vi på Klubbviken och grillade med glada människor. På söndagmorgon fick vi hjälp med att baxa ut den långa träbåten från bryggan, jag stod längst fram i fören med händerna instuckna under armhålorna när jag plötsligt kände den ömmande knölen.
Resan in till fastlandet och resten av dagen kändes som en evighet. Tidigt måndagmorgon ringde jag vårdcentralen, där blev jag hänvisad direkt till mammografienheten något som gjorde att det hela gick snabbt. Redan på torsdag fick jag en återbudstid och två veckor sedan var tumören bortopererad. Med tanke på att den var både snabbväxande och elakartad är jag glad att jag hann upptäcka den innan den hann sprida sig till lymfan.
Den 2 oktober började jag min cellgiftsbehandling, totalt 6 stycken skulle det bli. Min långa svarta hår började falla två veckor efter den första behandlingen. En av tjejerna på salongen rakade då bort det som fanns kvar och det kändes faktsikt skönt. Det kändes inte bra när håret bara lossnade, tuss efter tuss. Under själva rakningen satt jag med ryggen mot spegeln, tog sedan på mig min mössa och gick hem, utan att titta.
Under cellgiftsbehandlingen arbetade jag var tredje vecka, de övriga dagarna försökte jag leva som vanligt men kroppen ville inte alltid lyda. Ibland fick jag vända hemåt under promenader då krafterna inte riktigt räckte till. En konstig känsla när man är van att känna kraft, springa, åka skidor och träna på gym. Allt detta lade jag på hyllan under en tid. Jag hörde att ledbanden blir sköra som papper efter cellgiftbehandlingen, jag vet inte om just det stämmer men känslan av att vara skör den fanns där minsann.
En kväll under behandlingstiden visades Bröstcancergalan på TV, mitt råd är att se den inte om du själv är under behandling. Make/maka, barn, föräldrar och anhöriga till den som gått bort i sjukdomen blev intervjuade. Jag bara grät... Kände mig livrädd, var det så här det skulle gå även för mig? Det blev ett snabbt kanalbyte! Behandlingen påverkade mig känslomässigt, jag blev mer känslig. Filmer med action eller spänning kunde jag inte titta på.
Min älskade katt försvann strax före min femte cellgiftsbehandling. Han hade hållit mig sällskap under dagarna, nu var han helt plötsligt bara borta. Innan jag blev sjuk hade ha älskat att att vara ute men sedan sjukdomen drabbat mig ville han bara vara inne med mig. Djur är sensitiva oc känner på sig när saker och ting inte är som det ska.
Jag blev friskförklarad efter fem år! Jag tycker jag upplever saker annorlunda efter att ha gått igenom detta. Jag har blivit mer känslig för olika upplevelser. Jag är också mycket mer uppmärksam på känningar i kroppen. Något som jag hjälpte mig under sjukdomstiden var mantran. Positiva tankar som jag upprepade för mig själv då och då. Jag hade turen att under sjukdomstiden vara omgiven av fina människor, förstående och omtänksamma.
Vi på Lyxx stödjer under hela månaden Rosa bandet med erbjudanden och kampanjer till förmån för forskningen. Följ detta på vår Facebooksida där detta läggs upp allteftersom!
En fin dag önskar jag dig.
Agneta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar